Jag satt här nu och kom på att jag har ju faktiskt inte skrivit om min förlossning än. Så jag tänkte dela med mig lite av den nu :)

Vattnet gick på fredagen den 10e december. Det hände på morgonen. Men det kom i omgångar så allt kom inte direkt. Så jag  väkte Johan och sa jag tror mitt vatten har gått??? Och han upp och blev helt extas, in i duschen och var redo att åka innom 10min, men jag kände att vi inte behövde stressa, och jag hade ju lixom inte ens ont. Det var bara vatten som kom sipprande emellanåt.. så jag ringde mamma och hon sa att jag skulle ringa upp till förlossningen, så jag gjorde det och dom sa att vi skulle komma upp så dom fick lyssna på hjärtljuden. och kolla upp så allt verkade bra. Så vi tog med oss väskorna ifall dom sa att vi skulle få stanna, Väl uppe så såg allt bra ut, men eftersom jag inte hade några värkar än, så fick vi åka hem, vi fck en ny tid dagen därpå om inget hände innan.. Och mycket riktigt den 11 december, så det var bara att fara upp igen med väskorna, samma som gårdagen ingetting men allt såg bra ut, vattnet fortsatte att sippra med jämna mellanrum. Jag mådde prima fast jag började bli riktigt otålig nu. ;P
På söndagen den 12 december blev vi inskrivna iallafall. Och då kände vi att nu är det på riktigt! Väl inne med väskor och allt kollade dom att allt var bra och hur öppen jag var, men jag var inte öppen en enda cm så då kändes det som om jag skulle få spader. Huuuur länge kunde detta ta lixom??? Jag fick som en tampongliknande grej som skulle hjälpa kroppen att sätta igång det hela, att jag skulle få värkar lixom. Därefter fick vi ett rum med tv iallafall, lite lyx tyckte vi.. men jag ville inte ligga därinne utan jag ville ut i koridoren och gå,gå,gå! :) Vilket jag kan tacka mej själv för att jag gjorde.. Efter ett tag började det hända saker.. jag började få ont! Jag jublade, äntligen! ;D

Nu ska vi snart få träffa underverket! Jag fortsatte med min gång fram och tillbaka i koridoren, när vi hade gått så längt att vi var på andra sidan byggnaden typ, då började jag få asont, att jag typ fick stanna och andas sådär mellan varje. Johan var mitt underbara stöd hela tiden. Herregud alltså! :)))
Väl tebaka på rummet så var det riktigt ont, så jag provade duschen, men det tyckte jag inte hjälpte ett dugg, jag blev bara frusen. Så jag tänkte det är bara att köra, jag får andas egenom smärtan helt enkelt! För jag tänkte INTE ta nån bedövning inte, det hade jag bestämt innan jag åkte upp, även att man inte kan bestämma sånt egentligen, så hade jag gjort det iallafall ;P

Kämpa kämpa kämpa, allt var att andas genom smärtan, Smärtan går inte att beskriva, plus att när allt var klart och vi väl var hemma så sa mamma att det gör ännu ondare att bli igångsatt än att det kommer automatiskt, hursomhelst, så tillsist så viste jag inte äns vad jag hette, så ont hade jag. Så jag fick en morfinspruta så jag skulle somna en stund och vila. Och den känsla n var helt galen jag kände lixom att han var påväg nedåt, fast det inte gjorde ett dugg ont typ, helt galet, går inte att förklara, men det varade inte länge 2 timmar max. Sen började det igen och då höll jag på att dö kändes det som.
En sköterska kom in och skulle kolla hur öppen jag var denna gång och då var det hela 7cm och snacka om att vi blev glada då. Det var bara att fara upp till ett annat rum där det snart var dax att få ut pluttis. Där fanns min bästa vän lustgasen som väntade på mej. Det var guld jag var i himlen när jag tog den.

När man väl började krysta så tog det inte lång tid förän han var ute. Och det var världens finaste upplevelse. Han skrek direkt och dom lyfte upp honom och la honom på mitt bröst där han började tutta direkt. Jag sprack inget helle som tur var och allt hade gått så bra hela tiden och lyckan är total <3

Allt detta är på natten den 13 december, så kl 05.33 så kom en pigg och kry liten krabat ut, en liten pojke på 3140 och 50cm, en liten son, 12 dagar förtidig, vår älskade Milo.


Tänk vilket litet underverk som bott därinne i min mage.

Vi älskar dig så